Jag önskar att jag kunde skriva någonting trevligt idag, men illamåendet har tagit över hela dygnet nu. Den enda gången jag inte mår illa är när jag sover, därför försöker jag göra det dag som natt. Ingenting vettigt gjort med andra ord. Postafen hjälpte lika mycket som diverse huskurer, alltså noll. Det enda som ibland hjälper är isvatten och mer isvatten...
Din snälla pappa är en klippa som handlar hem allt möjligt som jag tror att jag skulle kunna få ner och som inte blir arg fastän han knappt får röra mig - då mår jag ännu mer illa.
Men nu börjar jag tänka att du får tagga ner lite bebisen, jag blir knäpp snart, I tell you! Min kollega som är gravid och några veckor längre gången säger att det la sig för henne vid vecka 12. Fyra veckor så här till... Ja, jag antar att man överlever. Någonstans i känslan av elände finns det en tanke att från och med nu kommer jag att göra vad som helst för dig, hjärtat, att dina behov kommer före mina egna nu. Det är ju så det ska vara...
Nu är schemat lite luftigare några veckor, har tagit ut lite kompledigt här och där. Försöker att inte boka in någonting utöver jobbet, för det är egentligen helt övermäktigt men det jag måste och vill orka med. Resten av tiden får det bli isvatten och horisontalläge framför TV:n då. Allt för dig, bebis, allt för dig.
Åhhh kämpa på gumman! Detta fixar ni lugnt! Kärleken gör er starka =)
SvaraRadera