Sanndrömmar?

Inatt drömde jag om farfar. Jag var i huset de bodde i när jag växte upp och allt såg ut som det gjorde då. Han satt i soffan brevid Moraklockan och såg inte alls förvånad ut att se mig. Han såg ut som han gjorde när jag var barn, långt innan han blev sjuk. En stark man, stor, med pondus. Solbränd som om han varit några veckor i Söderhavet. Förväntansfull, lugn.

Han frågade var jag hade gjort av hans första barnbarnsbarn, som han hade hört talas om. Han var så nyfiken på att se den lille, om han var lik honom. Jag sa att barnet är inte fött än, vi vet inte ens om det är en pojke eller en flicka, jag har precis blivit gravid och bebisen föds först i slutet av september, början av oktober.

Han såg förvånad ut, som om han trodde att han varit borta ett år eller två. Ett drag av besvikelse, allvar. Han sa att han inte kan stanna så länge, även om han velat, att han ska resa någonstans... och innan jag hann fråga sa han lite finurligt att vart han skulle, det visste jag nog bättre än att fråga, för det fick han ändå inte tala om. Men att vi inte skulle oroa oss, att han hade det bra, att vi skulle ses igen så småningom.

& att jag skulle hälsa dig, bebis, när du kommer...