Att man kan älska någon. Några. Så mycket. Att man tänker att utan. Då är det mesta inte värt någonting alls. Men att tillsammans. Då klarar man allting. Då vaknar man med ett leende även när det regnar. Då är allting enkelt, till och med det svåraste.
Att varje minut tillsammans är värt allt. & att då veta, att saker och ting kan ta slut en dag. Då får man liksom anstränga sig lite extra för att våga vara här och nu.
Men när man väl vågar, bara släpper taget om den där oron, tänker att allt kommer att gå bra. Att snart är vi tre. Att snart är vi en familj, på riktigt. Då kan man ju inte låta bli att le.
Jag älskar dig, er. Mest. Mer än jag visste man kunde, actually.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar