Jag pendlar mellan att känna euforisk lycka och att vara jätteledsen ca tio gånger om dagen, i båda fallen brukar det sluta med tårar. Som jag sa till M igår: om jag blir minsta lilla glad eller ledsen så gråter jag lite. Blir jag riktigt glad eller ledsen gråter jag floder. Börjar fundera på om man kan bli dehydrerad av att gråta för mycket.
Tänk att hormoner kan styra och ställa så mycket i ens kropp... Det försvårar ju vardagen lite, att behöva gå ifrån jobbet för att gråta lite. Igår fick jag motorstopp vid ett rödljus när jag övningskörde, någon bakom mig tutade argt och körde om - räckte för att börja storgråta.
Ena stunden känner jag den största lyckan, att bebis växer där inne och snart kommer vara hos oss, att ett nytt liv ska börja där vi äntligen är en liten familj. Men så börjar också oron komma, att inte ta ut allt i förskott. Att vad som helst kan hända. Med mitt yrke följer också den där vetskapen om att livet är skört och kan ta slut när och hur som helst.
Som en vän brukar säga: Det är vardagen som är värdefullast. Varje dag som är slentrian och helt vanlig är de lyckligaste dagarna, de är förunnade de som är friska och har det väl ställt. Det är en klok tanke. & en fin vän, som jag ska hälsa på imorgon. Vi har känt varandra i över tio år, jag tror att hon kommer se på mig att någonting är annorlunda.
Idag är en helt vanlig dag. M jobbar och jag ska jobba kväll. En värdefull dag. Ikväll kryper vi ner i sängen tillsammans och pratar om dagen som varit och det lilla livet vi väntar. En lycklig dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar